Sexism mot män är inte heller okej

Det finns en idé om att sexism inte kan riktas mot män.

Det kan den.

Sexism är att nervärdera någon på grund av dennes könstillhörighet. Det är alltså sexism att t.ex. tala nervärderande om kvinnor i egenskap av kvinnor — och om män i egenskap av män. Att, som någon nyss gjorde, konstatera att ”när det gäller ca allt som finns i hela universum bör inte män uttala sig” innebär sexism.

En vanlig utgångspunkt är att det är okej att tala nervärderande om män för att de är män, på samma sätt som det anses okej att tala nervärderande om vita för att de har vit hudfärg, för att män/vita anses vara privilegierade grupper i samhället. Men sexism/rasism handlar inte om att nervärdera grupper som anses underprivilegierade, utan om att nervärdera på grund av kön resp. hudfärg/etnicitet.

Utgångspunkten är alltså inte att sexism/rasism är dåligt i sig, utan att det finns positiv sexism och positiv rasism som bör riktas mot specifika grupper i samhället.

Själv uppmuntrar jag er att ta avstånd från sexism och rasism, vilka det än riktas mot.

Annonser

Kritik mot vithetsnormen är rasism

Det finns en idé om att ”kritik mot vithetsnormen” inte är rasism.

Men det är det.

De som viftar bort kritik för att den kommer från personer med vit hudfärg är rasister. De som pratar om ”vithetsförklaringar” är rasister. De som vill att vita skall hålla käften i den antirasistiska kampen är rasister. De som ogillar när personer i media har vit hudfärg är rasister. De som avfärdar andra människor som ”vita kränkta män” är rasister (och sexister).

De som över huvud taget avfärdar eller nervärderar någon på grund av dennes hudfärg — är rasistisk.

Vi lever i en bisarr tid när de som högljuddast gör anspråk på att ta kampen mot rasismen, också ofta är de som lika utpräglat hånar och hatar människor på grund av deras pigmentering.

Liberaler kämpar mot rasism

Det finns en idé om att liberaler inte kämpar mot rasism.

Det gör de.

När liberaler kritiserar t.ex. AFA/RF beror det inte på att de tycker om nazism. De framför sådan kritik för att de tycker om yttrandefrihet och rättssäkerhet — och för att de inte tycker om hot mot, och misshandel av, personer enbart för att de tycker på ett visst sätt. Att kritisera politiskt våld mot oliktänkande betyder inte att man samtidigt måste försvara nazism.

Om liberaler inte vill delta i en antirasistisk demonstration tillsammans med AFA/RF, är det på samma sätt inte för att de gillar rasism. Det är för att de ser precis lika allvarligt på politiskt våld som underminerar yttrandefrihet och rättssäkerhet. Liberalers kritik mot rasism och mot AFA/RF bottnar i samma grundpremiss: den om allas lika rättigheter.

Man behöver inte välja mellan rasism och politiskt våld. Ansträndigheten kräver att vi tar avstånd från bägge.

Våldsvänstern är inte rumsren

Det finns en idé om att våldsvänstern är rumsren.

Det är den inte.

I själva verket är det ganska likgiltigt om personen som sparkar sönder ditt ansikte, enbart på grund av att du uttryckt dina åsikter, motiveras av vänster- eller högertankar eller om ledordet är klasskamp eller raskrig. Resultaten är desamma: misshandel av människor för att de tycker fel.

Extremvänstern kan av oklar anledning glida på frasen ”det är i alla fall en fin tanke”. Men att misshandla oliktänkande är lika fel oavsett förövarens motivering. Det kvittar lika om stridsordet innan baseballträt krossar ditt bakhuvud är ”jävla blatte!” eller ”leve arbetarklassen!”. Våld mot oliktänkande är våld mot oliktänkande.

Dagens twitterdebatt gav kommentaren att AFA ”attackerar demokratiska människor” varför någon inte kunde ”stödja AFA helhjärtat”. Så ursäktas ofta politiskt våld inom extremvänstern. Problemet är inte att människor misshandlas — bara att även de som, enligt en självpåtagen rättshaverist, har hyfsat godkända åsikter misshandlas.

Lägg därtill ironin att demokratiska ideal upphöjs av de som själva förespråkar eller använder något så fascistiskt som våld mot folk för att de tycker fel. Vill vi motverka fascism, bör vi först göra rent framför egen dörr.

Patriarkatets existens är inte ett faktum

Det finns en idé om att patriarkatet är fakta.

Det är det inte.

Patriarkatet är en övergripande ideologisk modell som används för att tolka samhällsfenomen. Den kan söka stöd i fakta, men den är inte i sig självt ett faktum utan ett synsätt eller ett perspektiv. Ett faktum behöver bara identifieras. Ett perspektiv behöver underbyggas med resonemang och argument som kan uppfattas som mer eller mindre övertygande. Perspektiv möter kritik och blir föremål för debatt och opinionsbildning. Fakta lär vi oss, eller så gör vi det inte.

Att acceptera patriarkatets existens handlar således inte om att ”vara medveten”. Det rör sig om en åsiktsfråga.

De flesta debattörer gör den här typen av åtskillnader utan problem. Men radikalfeminister i sociala medier drar ofta likhetstecken mellan ideologisk övertygelse och fakta, vilket effektivt dödar diskussion och får dem att framstå som intoleranta nidbilder av feminismen. Att inte acceptera teorin om patriarkatet som en rimlig modell var, i en av dagens twitterdebatter, ”oförmåga att ta till sig viss trivial kunskap” eftersom påståendet ”patriarkatet existerar” är lika mycket ett faktum ”som att konstatera att däggdjur är större än insekter”. (Det stämmer f.ö. inte — trynfladdermöss är t.ex. mindre än jättewetor.)

Att jämställa en ideologisk tolkningsmodell med naturvetenskapliga fakta är oerhört skevt, och framstår lätt hänt som en aning religiöst. Tyvärr är det inte en sällsynt attityd i feministisk debatt.

Göra Internationella kvinnodagen till helgdag?

Det finns en idé om att Internationella kvinnodagen bör göras till en helgdag.

Visst inte.

Vi skapar inte jämställdhet — om det alltså är jämställdhet vi eftersträvar — genom att tilldela kvinnor som grupp en egen helgdag. Vi bör tvärtom understryka att könstillhörighet inte bör ligga till grund för bl.a. politiska beslut. Och vi bör sluta tala om mäns eller kvinnors rättigheter, och istället tala om människors rättigheter. Vi har rättigheter i egenskap av människor, inte i egenskap av könsvarelser. Om målet är att kön skall anses irrelevant ifråga om rättigheter bör vi föregå med gott exempel och själva agera utifrån den övertygelsen.

För övrigt anser jag att staten skall värna om våra rättigheter — inte posera med dem. Att göra rättigheter till något så ombytligt och skört som populism i valtider är ovärdigt en rättsstat.